Alex perspektiv.
Hon stog framför mig med handen räckt mot mig. Var detta ännu en sjuk dröm? tänkte jag samtidigt som jag tog hennes hand och gick efter. Vi gick genom en lång korridor innan vi kom fram till rummet. Jag greps av panik,detta var rummet hon dog i. Jag såg mig själv sitta brevid sängen mamma låg i,jag var helt förstörd. Fast det var ju klart,det var ju dagen mamma dog,bara några minuter innan. Jag kollade på mig själv som satt där, helt förstörd. Helt plötsligt vred han på huvudet och stirrade rakt in i mina ögon. Ögonen var som svarta hål, det var som man såg rätt in i själen. Och jag såg ingenting.

Jag vaknade av ett ryck,jag hade somnat mot Ed's axel.
- Are you okay buddy? hördes hans röst.
- Yeah I'm okay. sa jag men tänkte en stund. Var jag verkligen okej? or,I don't know. I'm having these dreams again,you know these with mom? sa jag och tittade på honom.
- Oh.. Have you told Kim? kim var min psykolog jag gått till 2 gånger i veckan sedan mamma dog.
- No.. But I think I will..

Ed's prespektiv.
Vi satt och väntade oroligt på att Sarah skulle komma tillbaka från röntgen,tänk om det var allvarligt.. Hon var som en lillasyster till oss,även om vi inte känt varandra så länge.
Jag tittade på Alex som satt och petade på sin tomma Red Bull burk han hade i handen. Det syntes hur orolig och rädd han var. Jag såg Sarahs läkare komma gåendes emot oss,hjärtat började slå ännu snabbare nu. Jag drog upp Alex ur stolen och log mot läkaren.
- How is she? sa jag och Alex samtidigt.
- Well,the X-ray doesn't show anything but a broken arm and a dislocated shoulder but I want to have her here over the night if that's okay?
- Yeah sure,whatever's good for her. Can we talk to her before we go? Sa jag och tog min jacka
- Yes, follow me. Are you her brothers? Frågade läkaren när vi gick mot rummet.
- No, we are just friends.
- Oh I see. She said something about a brother so I thought it was one of you two. Sa han och visade oss rummet.
- Thank you so much doc, sa Alex och skakade hand med honom.

Sarah's perspektiv.
Jag var trött och kunde inte se så bra pga den enorma blåtiran jag hade men jag skymtade två killar som jag kände igen väl. Jag blev så lycklig av att se att de fortfarande var här. Ed gick fram till mig och gav mig en puss på pannan. Jag kunde inte prata,jag hade ingen röst. Jag tog hans hand och viskade fram Thank you. Han log mot mig och vinkade Alex till sig så de kunde ge mig en försiktig kram. Läkaren kom och sa att de var tvungen att gå. De kollade på mig och sa att de skulle komma tillbaka imorgon efter de varit på konserten. Jag klämde fram ett leende som sa hejdå. Så var de borta.
Jag stängde ögonen och ville sova men det gick inte. Allt jag såg var det jävla svinet. Jag tänkte på vad han gjorde nu, han kanske körde med mamma eller slog lillebror. Men jag hade en plan,så fort jag frisknat till då ska den jäveln få.

 Alex perspektiv.
Det kändes inte bra att lämna Sarah,men vi var tvungen. Hon behöver vila och vi kommer tillbaka imorgon,då kommer vi har mycket att berätta. Förhoppningsvis är hon lite piggare och kan prata. 

Imorgon ska jag se och möjligtvis träffa mina absolut största förebilder. Människorna som hjälpte mig ur gropen fylld med ångest,skuldkänslor och ensamhet. Min högsta dröm kommer gå i uppfyllelse imorgon,tack vare Ed.

Tänkte att ni skulle få dubbelt nu när det tog så lång tid så del 9+10 får ni så fort jag är klar.
Kan jag få 5 kommentarer till  det? :) xx