~Snabbinlägg~

*TIMELAPSE,3 MÅNADER*

Ed's perspektiv

Hans isande blå ögon stirrade in i mina. Jag kände hjärtat hoppa till.
" I love your eyes. They are so beautiful."
Jag skrattade till lite,jag visste att han var ute efter något.
'' Okay, yeah yeah yeah, what do you want now?''
Han log mot mig innan han placerade sina mjuka,lätt rosa läppar mot mina.
'' Well.. I sort of forgot to buy you a christmas present..''
Jag såg skammen i ögonen. Jag förlåt honom dock, jag menar,Alex är en lätt glömmande människa,glömmer nycklar,födelsedagar och andra viktigheter.
En värdelös pojkvän,som vissa skulle säga. Men jag älskar honom precis som han är,jag är ju inte så himla bra själv,om man säger så.
'' Hey,it's okay, I knew you would.''
Han skrattade till lite skamset. Jag log innan jag tog fram bådas paket från bakom ryggen.
'' Here,merry christmas,Ed!'' Sa jag och försökte tillgöra Alex röst.
Han skrattade och bad om ursäkt igen,min hand i hans.
'' Merry Christmas Alex.'' Jag räckte honom det lilla paketet som var fint inslaget med silver papper och en blå rosett som prydde det lilla locket.
Han gav mig en kyss som sa tack,innan vi båda samtidigt öppnade våra paket.
Jag hade köpt identiska,rätt grova silverkedjor till oss.
Hans ansikte lös av lycka. Det var precis vad han ville ha.
Jag hjälpte honom på med kedjan innan han slängde ner mig i sängen och började kyssa mig med passion.

Riktigt snabbt,lovar att nästa kapitel blir najs<3

Sedan hon försvann har allting gått neråt,allt har blivit sämre. Jag hade inga vänner kvar,knappt någon familj,jag vände mig till musiken,spriten och ciggen. De löste mina problem för ett tag iallafall.
Mina såkallade vänner lämnade mig i sticket, jag hade tydligen förändrats. De förstod inte,det är inte lätt att vara samma glada människa när det inte är som det ska. De har så perfekta liv, otroligt fin familj, de har det bra ställt ekonomiskt och de får allt de vill i princip. Själv står jag här,dumpad på gatan av vad jag trodde var min familj,helt själv,inget jobb,lever på socialbidrag och de få pengar jag får ihop av att stå och sjunga och spela på gatan vilket var svårt med tanke på hur dåligt jag faktiskt mår,men jag visade det inte då.Folket som gick förbi och ibland visade uppskattning gjorde mig verkligen glad,fick känslan av att jag lyckas med någonting vilket jag behövde. 

Det var som vilken dag som helst,satt meed min gitarr på de slitna gatustenarna i flera timmar. Folk kom fram och slängde några småmynt i gitarrfodralet jag ahade framför mig,vissa filmade med sina telefoner vilket jag inte kunde förstå varför,det var bara läskigt. Efter att en tant gett mig rätt mycket mynt så gav jag mig, jag plockade ihop och gick in på puben jag alltid går på.
- Hey Ernie,slow today? sa jag och satte mig på samma gamla stol framme vid baren.
- Hey kiddo, yeah a bit, it'll get better later though, you know these old men and their afternoon beers! sa Ernie och skrockade. Jag tittade på honom som blivit betydligt äldre sedan första gången jag satte min fot här vilket var ett par år sedan. Det lustiga var att livet inte ändrats så mycket,förutom att jag lagligt fick dricka alkohol då,för 4 år sedan var jag 14,för 4 år sedan var jag en liten flicka kan man säga. Nu var jag 18 och nästan kvinna. Dock kände jag min inte som varken kvinna eller flicka,jag kände mig som Stephanie. Det var konstigt eftersom jag har, eller ja, hade kanske man ska säga,två styvsystrar som brydde sig mer om sitt utseende än sin familj. Man skulle kunna tro att de skulle påverka mig men så blev det inte. Jag var mest ensam,satt på mitt rum med gitarren och spelade,de få gånger jag var ute bland folk och umgicks var med de såkallade vänner jag hade då och då jag gick till skolan och sedan hem igen.
Det var trevligt hos Ernie, han var min enda vän nu och det var en riktigt mysig pub han hade.
Jag var helt inne i mina tankar då någon knackar på min axel. Jag vände mig och och möttes av en ganska lång,blond,blåögd och rätt snygg kille i min ålder.
- Yes? sa jag och vände mig om.
- Hi, I was just wondering,did you sit outside the pub playing earlier today?
- Yeah I think that was me, why? Sa jag och log pågrundav den irländska brytningen jag fann otroligt sexig.
- I thought you were really amazing,really good playing and an excellent voice! Jag kände att jag nästan började rodna lite,det var det snällaste någon sagt till mig på länge. - Wow,thank you so much, I really appriciate it! jag hade nästan inga ord,det var så plötsligt allting. - Here sit down and have a beer! sa jag och knuffade ut stolen brevid till honom.
- I can hear you're Irish from the accent? sa jag som en start på konversationen. Vi satt där och pratade en lång stund, och jag kom på mig med att småflörta lite,jag kunde inte låta bli,han var så otroligt attraktiv och riktigt snäll och rar.
Puben fylldes sakta men säkert och jag la märke till att han hade satt på sig en mössa. - Are you freezing or somethimg? sa jag och småretades. Jag fick ett nervöst leende till svar. Jag tänkte inte mer på det och vi började dra oss ut då puben var proppad med folk. Nu hade han satt på sig ett par solglasögon trots att solen inte var så stark.
- So what's up with the hat and glasses? Are you a vampire or something? sa jag och fnissade.
- Actually,I'm in a band. Sa han lite tyst. Jag började skratta lite smått. - So? Is that why you need to hide? Or maybe you're super famous or something. sa jag sarkastiskt.
- That's about right yes.
- No but seriously,what's up with the hat? sa jag skrattandes,jag kunde inte ta honom seriöst. Varför skulle en kändis komma fram till mig och 'hänga'?
-I'm in one of the worlds biggest boybands, why don't you take me seriously? sa han och jag hörde att han var seriös.
-Why I don't believe you is, why would a ssuper famous, handsome guy hang out with me when he has thousands of fans?
- Can I be honest? sa han och tog ett steeg närmare mig.
- I want a normal life too,besides this whole fame. It's actually rough,I can't go outside without being followed by paparazzi and fans. I mean, it's fun but there's a limit. Jag förstod vad han menad,visst är det tufft att vara känd och ha en massa fans,men det finns en gräns och han ska också få ha ett normalt liv på sidan om.
- So what band are you in? frågade jag av nyfikenhet. 
- Didn't you recognize me? I'm Niall from One Direction. Nu hängde jag inte med, jag hade ingen aning om vilka de var. 
- Who..?  Han gav ifrån sig en förvånande blick.
- I'm borrowing your guitar if that's okay? sa han och jag gav den till honom. Han började spela, och sedan började han sjunga.Gåshud direkt. Han hade en röst som en ängel. Nu trodde jag honom. Helt amazing.

 

Bleh,skramlade ihop någe :3 Som ni ser fick Niall vara med thihihiihi c:

(orkade inte fixa med bilderna så bra. hehe.)

 

Ed's perspektiv.

Jag lyckades sova nästan hela tågresan vilket jag är glad över, sitta vaken på ett tåg i 5 timmar var ingenting jag skulle vilja uppleva. Alex hade också sovit,det trodde jag faktiskt inte. Om en dag skulle han se hans favoritband live så han är antagligen väldigt uppspelt eller chockad.
När tåget var framme skulle vi först vänta i en timme innan sista bussen kom.
- Do you think they have Starbucks here? sa Alex från ingenstans.
- um,I don't know. Let's find out!

Alex perspektiv.
Vi följde strömmen och gick mot torget,vi frågade några om de hade starbucks eller liknande och de visade oss Coffee House. Det var fullt med folk men jag envisades med att vi skulle gå in ändå. Efter ungefär 20 minuters väntan var det våran tur. Hon var otroligt vacker, hennes ögon var de finaste jag någonsin sett. Jag blev alledes stum och hon i bara tittade på mig som jag vore en idiot. jag fick inte fram ett ord. Jag kände att Ed småknuffade mig åt sidan.
- We'd like 2 coffee please. Sa Ed och gav mig en blick och skrattade. Vi fick kaffet och betalade. Hon tittade på min tröja som My Chemical Romance prydde.
- I like that. Are you a fan? sa hon och gav mig ett leende.
jag tittade fundersamt på henne. - Why are you?
- Hell yeah I am, see you at the consert tonight? sa hon och log mot mig. Hon är också ett fan. Händer verkligen detta?
- yeah I guess..
- Great! sa hon och försvann längre in i cafét.
Jag gick ut till Ed som stog och rökte.
- Ready to go? sa han och räckte mig min kaffemugg.
- Yes sir! sa jag och vi gick tillbaka mot busstationen.
Bussen kom och efter en lång resa nådde vi äntligen hotellet.
Klockan hade blivit mycket så vi gick och la oss nästan direkt då vi hade ätit på hotell resturangen.

Ed's perspektiv.
Morgonen därpå vaknade jag av att Alex dushade. Jag gick ut på balkongen och rökte. Degt var en fin utsikt,man såg över hela stan. Det skulle bli bra väder det såg man. Underbar dag för konsert. Alex kom ut och rökte med mig. Jag kunde se hur förväntansfull han var,hela han lyste.
Det blev dags att åka. Vi tog med oss kamerorna,Alex tog på sig sin tröja med bandets logga sedan gick vi. Vi åkte buss till arenan där vi välkomnades av hundratals människor. Tur att vi hade en plats långt fram så vi kanske skulle få se dom på nära håll. Det tog en evighet att hitta rätt plats,det var så många platser. Nu var det dags,Alex ögon lyste av glädje.
Alex perspektiv.
Nu var det äntligen dags,mitt hjärta slog så otroligt snabbt.
- Well hello there handsome! hördes en tjej röst bakom mig, det vad hon från Coffee House!
- Hi! nice to see you again. sa jag med ett gigantiskt leende på läpparna.
- Is he your friend? sa hon och pekade på Ed.
- yeah, he's my best friend. Ed,say hello too..?
- I'm Ellie, Hi! sa hon och skakade hand med Ed.
En man kom upp på scen,ingen i bandet,någon annan.
- Hello MCR fans Are you exited? sa mannen på scen. Alla i publiken ljublade.
- Are you ready for My Chemical Romance? I can't hear you, are you ready? Alla hade ställt sig upp och klappat händerna, såklart röcks jag med i det.
- okay, here they are. MY CHEMICAL ROMANCE! sa han och hela publiken exploderade,alla skrek så högt de kunde,det var underbart. Bandet kom ut på scen och började spela Helena.
Alla hoppade och sjöng med i texten. Jag sjöng allt vad jag kunde. Låten tog slut och sångaren Gerard gick längre fram på scen.
- Hi guys, how are you today? sa han och alla skrek vansinnigt. De spelade några låtar innan Gerard gick fram igen. - Listen,You're going to come across a lot of shitty people. And if anyone of those people call you names beacause of what you look like or they don't accept you for who you are, I want you to look right at that motherfucker, stick up your middle finger, and scream FUCK YOU! Do you hear me?! Publiken blev åter igen galna. - Alright, this is famous last words! Sing along if you know the words people! De började spela och jag sjöng varenda ord. Den känslan är så obeskrivlig,att vara omringad av folk som älskar samma band, sjunga orden rätt från hjärtat. Så otroligt. Sista låten de spelade var Disenchanted.
Efter konserten hade de en signering, jag var så uppspelt,jag kunde inte tro det. Vi väntade i mer än en timme tills det var våran tur.
- Hi guys, what's your names? frågade Gerard. Jag kunde knappt prata.
- Alex and Ed. fick jag fram lite ynkligt. Det kändes som jag skulle svimma.
- Are you okay? It looks like you're going to pass out. frågade frank oroligt.
- Um, yeah I think so. I'm just really happy I'm finally meeting you guys, this have been my dream for so long and I can't believe it's coming true. Alla log mot mig, jag vet inte vad jag tänkte, hjärtat slog så otroligt fort. Ed stog bara brevid och log.
- Can I take a pic with you and Alex? frågade Ed och jag var så glad att han gjorde det.
- Of course! Come here bro. sa Frank och vinkade att jag skulle gå dit. Ed tog bilden och jag kramade om allihopa. Efter det när vi kommit ut träffade vi på Ellie igen.
- Did you get something signed? frågade jag henne.
- unfortally no.. Did you?
- oh.. Yeah my shirts and 2 cds.
- Aw lucky you.. sa hon och det syntes att hon var besviken att hon inte fick träffa dom.
- Here, take this. Sa jag och gav henne ena tröjan eftersom Ed ändå inte ville ha den.
- Oh my god really? sa hon och kramade mig. Thank you so much!
Ed's perspektiv.
Vi satt på bussen på väg hem, Alex och Ellie satt och pratade om allt möjligt. Han var så lycklig och det gjorde mig glad. Ellie var trevlig, en riktigt söt tjej faktiskt. Runt 160 lång,blond blå ögon, dock inte lika blå som Alex. Hon hade en rolig dialekt också. Jag blev nästan lite avundsjuk på henne. Jag tänkte inte på Alex på det viset längre trodde jag men tydligen så gjorde jag det. Det var bättre för några år sedan när vi bodde ihop,dock som kompisar men det var mysigt att alltis ha honom runt sig. Jag älskade verkligen honom,både som kompis och kanske lite som en möjlig pojkvän om jag vore lagd åt det hållet. Fast jag kanske är det..?

 

woopwoop, hoppas ni läser nu också. Klockan är nu 03:38 och jag har jobbat på det sedan kl 1.
I REALLY HOPE YOU'LL LIKE IT. Vill  ni ha mer delar? xx

Alex perspektiv.
Hon stog framför mig med handen räckt mot mig. Var detta ännu en sjuk dröm? tänkte jag samtidigt som jag tog hennes hand och gick efter. Vi gick genom en lång korridor innan vi kom fram till rummet. Jag greps av panik,detta var rummet hon dog i. Jag såg mig själv sitta brevid sängen mamma låg i,jag var helt förstörd. Fast det var ju klart,det var ju dagen mamma dog,bara några minuter innan. Jag kollade på mig själv som satt där, helt förstörd. Helt plötsligt vred han på huvudet och stirrade rakt in i mina ögon. Ögonen var som svarta hål, det var som man såg rätt in i själen. Och jag såg ingenting.

Jag vaknade av ett ryck,jag hade somnat mot Ed's axel.
- Are you okay buddy? hördes hans röst.
- Yeah I'm okay. sa jag men tänkte en stund. Var jag verkligen okej? or,I don't know. I'm having these dreams again,you know these with mom? sa jag och tittade på honom.
- Oh.. Have you told Kim? kim var min psykolog jag gått till 2 gånger i veckan sedan mamma dog.
- No.. But I think I will..

Ed's prespektiv.
Vi satt och väntade oroligt på att Sarah skulle komma tillbaka från röntgen,tänk om det var allvarligt.. Hon var som en lillasyster till oss,även om vi inte känt varandra så länge.
Jag tittade på Alex som satt och petade på sin tomma Red Bull burk han hade i handen. Det syntes hur orolig och rädd han var. Jag såg Sarahs läkare komma gåendes emot oss,hjärtat började slå ännu snabbare nu. Jag drog upp Alex ur stolen och log mot läkaren.
- How is she? sa jag och Alex samtidigt.
- Well,the X-ray doesn't show anything but a broken arm and a dislocated shoulder but I want to have her here over the night if that's okay?
- Yeah sure,whatever's good for her. Can we talk to her before we go? Sa jag och tog min jacka
- Yes, follow me. Are you her brothers? Frågade läkaren när vi gick mot rummet.
- No, we are just friends.
- Oh I see. She said something about a brother so I thought it was one of you two. Sa han och visade oss rummet.
- Thank you so much doc, sa Alex och skakade hand med honom.

Sarah's perspektiv.
Jag var trött och kunde inte se så bra pga den enorma blåtiran jag hade men jag skymtade två killar som jag kände igen väl. Jag blev så lycklig av att se att de fortfarande var här. Ed gick fram till mig och gav mig en puss på pannan. Jag kunde inte prata,jag hade ingen röst. Jag tog hans hand och viskade fram Thank you. Han log mot mig och vinkade Alex till sig så de kunde ge mig en försiktig kram. Läkaren kom och sa att de var tvungen att gå. De kollade på mig och sa att de skulle komma tillbaka imorgon efter de varit på konserten. Jag klämde fram ett leende som sa hejdå. Så var de borta.
Jag stängde ögonen och ville sova men det gick inte. Allt jag såg var det jävla svinet. Jag tänkte på vad han gjorde nu, han kanske körde med mamma eller slog lillebror. Men jag hade en plan,så fort jag frisknat till då ska den jäveln få.

 Alex perspektiv.
Det kändes inte bra att lämna Sarah,men vi var tvungen. Hon behöver vila och vi kommer tillbaka imorgon,då kommer vi har mycket att berätta. Förhoppningsvis är hon lite piggare och kan prata. 

Imorgon ska jag se och möjligtvis träffa mina absolut största förebilder. Människorna som hjälpte mig ur gropen fylld med ångest,skuldkänslor och ensamhet. Min högsta dröm kommer gå i uppfyllelse imorgon,tack vare Ed.

Tänkte att ni skulle få dubbelt nu när det tog så lång tid så del 9+10 får ni så fort jag är klar.
Kan jag få 5 kommentarer till  det? :) xx

Sarah's perspektiv.
Jag vaknade i en sjukhus säng,jag han knappt vakna till innan smärtan kom. Jag fick svårt att andas,det kändes som det låg någon på mitt bröst. Varje andetag gjorde ont.
- Sarah are you awake? Sa en glad men trött Ed. Jag slog upp ögonen och försökte resa mig upp. Det hugg till i bröstkorgen och jag skrek av smärta.
-Doctor! hörde jag Ed ropa ut i korridoren. En läkare kom springandes och gick till Sarah.
Jag kände mig trygg,det skulle gå bra.

Ed's perspektiv
Jag stod brevid sängen och höll hennes hand. Läkaren hade gått och skulle förbereda röntgen.
-Sarah,I'm right here,don't worry. Everything is going to be okay. sa jag och tittade in i hennes djupa bruna ögon. Hon gav mig ett svagt leende medans jag skymtade en tår.
-I know. Viskade hon fram. Hon var svag men ändå hade hon hoppet kvar. Läkaren kom tillbaka och körde iväg med henne igen. Jag ville inte lämna henne, men jag var tvungen.
Allt var så sjukt,hur kunde detta hända? Det kändes som jag levde i en dröm,en dröm där allt går åt skogen.

 

var tvungen att skriva ganska snabbt då jag ska åka bort. det kan bli så att ni får vänta med nästa del. xx

 

      

- Excuse me,do you remember me? Sa jag medans jag sprang efter henne. Hon bara gick. Visade inte att hon hört mig.

- No wait I just want to talk with you! What happened? Ropade jag efter henne.

- Please.I just want to help!
Hon vände och tittade på mig med en tom blick. Jag stod och väntade på att hon skulle komma tillbaka. Hon började gå långsamt mot mig. 

-I won't bite. I promise. Jag gick och satte mig och visade platsen brevid mig på bänken. Hon satte sig men var tyst. Hennes tomma blick vilade över sjön.
- What happened? I just want to help. sa jag,det var tveksamt om jag skulle få svar,men hon vände blicken mot mig och började berätta. Hon berättade att hennes pappa brukar slå hon och hennes mamma. När hon hade sagt ifrån drog han ut henne i skogen och lämnade henne där. Det märktes att hon var rädd men hon ville inte visa det. Tårarna lyckades ändå tvinga sig igenom de hårt stängda ögonen.
Efter en stund såg jag Alex komma längs vägen.

- Alex! ropade jag då han såg vilsen ut. Flickan hade torkar tårarna och blivit lite gladare.
- I'm Ed by the way. You are? sa jag lite hastigt innan Alex kom.
- My name is Sarah. Sarah Marvin.
- Okay, here take my phone number and call me if you need anything okay? sa jag och skrev mitt nummer på hennes hand.
- Thanks. Bye. sa hon och gick iväg samtidigt som Alex kom.

Alex perspektiv.
Jag hade ett stort frågetecken i ansiktet. Vem var flickan och varför pratade hon med Ed?
- Ed,who's that girl?
- Sarah. I met her outside the flower store earlier today,she came walking down the road and I got worried so I talked to her and I got her number in case she would need something.
- So what happened to her? sa jag och satte mig på bänken brevid Ed. Han berättade det Sarah sagt till honom.
- Oh my god Ed! We need to do something,what if he's after her?
- I know. That's why I gave her my number so she could call. I guess all we can do is wait. Sa han och reste sig. Det hade blivit dags att åka hem. Vi gick tillbaka till gravplatsen och sa hejdå till mamma, sedan satte vi oss i bilen och åkte hem.

Sarah's perspektiv.
Jag gick mot centrum, i hopp om att jag skulle hitta någonting att äta. Hem tänkte jag inte gå. Jag ska klara mig sälv,jag tänker inte låta Jack få nöjet att slå mig mer. Detta skulle få ett slut. Kanske med Ed's hjälp skulle jag lyckas med min plan. Jack skulle få sitt staff. Bara att tänka på honom gjorde mig arg. Vansinnig. Den jäveln ska få betala.

 

Lite slarvskrivet men jag är trött så var snäll c: Kommentera om ni vill ha nästa del! :)