Del 3 c:
Alex perspektiv.
Jag såg hon gå framför mig,hennes långa bruna hår fläktades av vinden. Vi kom fram till en strand,vågorna var höga och sanden kritvit. Jag kände hur solen brände mitt ansikte. Jag gick i vattnet med henne tätt bakom. Vattnet var varmt och skönt,som det brukar vara här. Jag vände mig om och bara tittade på henne. Hon var så vacker.
- Mom! Come here. It's not that deep. Ropade jag men hon tycktes inte höra.
Jag såg hon gå framför mig,hennes långa bruna hår fläktades av vinden. Vi kom fram till en strand,vågorna var höga och sanden kritvit. Jag kände hur solen brände mitt ansikte. Jag gick i vattnet med henne tätt bakom. Vattnet var varmt och skönt,som det brukar vara här. Jag vände mig om och bara tittade på henne. Hon var så vacker.
- Mom! Come here. It's not that deep. Ropade jag men hon tycktes inte höra.
- Mom! Can you hear me? ropade jag igen men utan reaktion.
Jag började simma tillbaka till stranden men jag kom ingenvart. Jag simmade och simmade men rörde mig inte alls framåt. Jag såg hur hon började försvinna,som blåsa bort med vinden. Jag kände hur kroppen slutade lyssna på mig,det var som jag blev förlamad. Bara sådär. Paniken kom och jag såg hon försvinna. Hon var borta. Jag hade förlorat henne igen.
Jag vaknade med ett ryck och tittade på klockan. 6 på morgonen.
Jag vaknade med ett ryck och tittade på klockan. 6 på morgonen.
Jag satte mig upp ur soffan och tittade på fotografiet i hyllan på mig och mamma. Det togs när vi var i Italien,10 år gammal. Jag saknade den tiden då man var liten. Ens största bekymmer var då favoritleksaken gick sönder. Nu är det så mycket mer man måste oroa sig över.
Jag avbröts av en nyvaken Ed som kom stapplande från rummet.
- What are you doing up? sa han förvånande.
- I just had a bad dream. What about you?
- Just hungry. I though maybe you was too.
- A bit actually. Breakfast time? Sa jag med ett leende samtidigt som jag gick emot Ed.
Ed's perspektiv
Det kändes bra att vakna hos Alex. Påminde mig om då vi faktiskt bodde ihop. Innan jag träffade Anna. Jag kände mig som hemma här.
- It's the 10th today and y'know. I thought we could go visit the grave,place some new flowers and just say hi. Sa Alex och jag hörde sorgen i rösten.
- Of course. Sa jag och gav honom en varm blick. Det hade gått 3 månader idag sedan Alex mamma gick bort.Det hade tagit hårt på honom. Han var inte sig själv den första perioden vilket jag förstår. Det blev likadant då min pappa gick bort för 6 år sedan. Som tur var hjälpte Alex mig igenom det,och det är det jag tänker göra nu.
Kommentarer
Trackback
