Sedan hon försvann har allting gått neråt,allt har blivit sämre. Jag hade inga vänner kvar,knappt någon familj,jag vände mig till musiken,spriten och ciggen. De löste mina problem för ett tag iallafall.
Mina såkallade vänner lämnade mig i sticket, jag hade tydligen förändrats. De förstod inte,det är inte lätt att vara samma glada människa när det inte är som det ska. De har så perfekta liv, otroligt fin familj, de har det bra ställt ekonomiskt och de får allt de vill i princip. Själv står jag här,dumpad på gatan av vad jag trodde var min familj,helt själv,inget jobb,lever på socialbidrag och de få pengar jag får ihop av att stå och sjunga och spela på gatan vilket var svårt med tanke på hur dåligt jag faktiskt mår,men jag visade det inte då.Folket som gick förbi och ibland visade uppskattning gjorde mig verkligen glad,fick känslan av att jag lyckas med någonting vilket jag behövde. 

Det var som vilken dag som helst,satt meed min gitarr på de slitna gatustenarna i flera timmar. Folk kom fram och slängde några småmynt i gitarrfodralet jag ahade framför mig,vissa filmade med sina telefoner vilket jag inte kunde förstå varför,det var bara läskigt. Efter att en tant gett mig rätt mycket mynt så gav jag mig, jag plockade ihop och gick in på puben jag alltid går på.
- Hey Ernie,slow today? sa jag och satte mig på samma gamla stol framme vid baren.
- Hey kiddo, yeah a bit, it'll get better later though, you know these old men and their afternoon beers! sa Ernie och skrockade. Jag tittade på honom som blivit betydligt äldre sedan första gången jag satte min fot här vilket var ett par år sedan. Det lustiga var att livet inte ändrats så mycket,förutom att jag lagligt fick dricka alkohol då,för 4 år sedan var jag 14,för 4 år sedan var jag en liten flicka kan man säga. Nu var jag 18 och nästan kvinna. Dock kände jag min inte som varken kvinna eller flicka,jag kände mig som Stephanie. Det var konstigt eftersom jag har, eller ja, hade kanske man ska säga,två styvsystrar som brydde sig mer om sitt utseende än sin familj. Man skulle kunna tro att de skulle påverka mig men så blev det inte. Jag var mest ensam,satt på mitt rum med gitarren och spelade,de få gånger jag var ute bland folk och umgicks var med de såkallade vänner jag hade då och då jag gick till skolan och sedan hem igen.
Det var trevligt hos Ernie, han var min enda vän nu och det var en riktigt mysig pub han hade.
Jag var helt inne i mina tankar då någon knackar på min axel. Jag vände mig och och möttes av en ganska lång,blond,blåögd och rätt snygg kille i min ålder.
- Yes? sa jag och vände mig om.
- Hi, I was just wondering,did you sit outside the pub playing earlier today?
- Yeah I think that was me, why? Sa jag och log pågrundav den irländska brytningen jag fann otroligt sexig.
- I thought you were really amazing,really good playing and an excellent voice! Jag kände att jag nästan började rodna lite,det var det snällaste någon sagt till mig på länge. - Wow,thank you so much, I really appriciate it! jag hade nästan inga ord,det var så plötsligt allting. - Here sit down and have a beer! sa jag och knuffade ut stolen brevid till honom.
- I can hear you're Irish from the accent? sa jag som en start på konversationen. Vi satt där och pratade en lång stund, och jag kom på mig med att småflörta lite,jag kunde inte låta bli,han var så otroligt attraktiv och riktigt snäll och rar.
Puben fylldes sakta men säkert och jag la märke till att han hade satt på sig en mössa. - Are you freezing or somethimg? sa jag och småretades. Jag fick ett nervöst leende till svar. Jag tänkte inte mer på det och vi började dra oss ut då puben var proppad med folk. Nu hade han satt på sig ett par solglasögon trots att solen inte var så stark.
- So what's up with the hat and glasses? Are you a vampire or something? sa jag och fnissade.
- Actually,I'm in a band. Sa han lite tyst. Jag började skratta lite smått. - So? Is that why you need to hide? Or maybe you're super famous or something. sa jag sarkastiskt.
- That's about right yes.
- No but seriously,what's up with the hat? sa jag skrattandes,jag kunde inte ta honom seriöst. Varför skulle en kändis komma fram till mig och 'hänga'?
-I'm in one of the worlds biggest boybands, why don't you take me seriously? sa han och jag hörde att han var seriös.
-Why I don't believe you is, why would a ssuper famous, handsome guy hang out with me when he has thousands of fans?
- Can I be honest? sa han och tog ett steeg närmare mig.
- I want a normal life too,besides this whole fame. It's actually rough,I can't go outside without being followed by paparazzi and fans. I mean, it's fun but there's a limit. Jag förstod vad han menad,visst är det tufft att vara känd och ha en massa fans,men det finns en gräns och han ska också få ha ett normalt liv på sidan om.
- So what band are you in? frågade jag av nyfikenhet. 
- Didn't you recognize me? I'm Niall from One Direction. Nu hängde jag inte med, jag hade ingen aning om vilka de var. 
- Who..?  Han gav ifrån sig en förvånande blick.
- I'm borrowing your guitar if that's okay? sa han och jag gav den till honom. Han började spela, och sedan började han sjunga.Gåshud direkt. Han hade en röst som en ängel. Nu trodde jag honom. Helt amazing.

Bleh,skramlade ihop någe :3 Som ni ser fick Niall vara med thihihiihi c: